Var ute och sprang förut för första gången sen... ja, jag vet faktiskt inte. Ett bra tag sen i alla fall. Blev en timme längs med vattnet i Solna och Kungsholmen och jag njöt faktiskt hela sträckan. Fick tillfälle att tänka också.

På livet. Mitt liv, närmare bestämt.

Tidigare drevs jag av ett begär att vara duktig. I fotboll, i skolan, på att skriva - ja, på allt rätt och slätt. Då var karriären det viktigaste, att bli något. Men sen kom jag till en vändpunkt där allt förändrades, där allt jag hade trott var viktigt inte längre var det. Det var en liten kris, kan man säga.

Nu ser mina värderingar helt annorlunda ut.

Jag ser egentligen en ganska enkel framtid framför mig. Jag vill ha familj, jag vill spela fotboll, jag vill ha ett hus (helst på landet), ett sommartorp, ett någorlunda utmanande jobb, en hund, en trygg ekonomi, möjligheten att resa och massor med fritid. Kanske en liten båt också. Jag har insett att jag nog vill bli som min pappa trots allt. En ganska enkel man som gillar att njuta av livet och som vet att värdesätta det som är allra viktigast.

Det låter ju ganska självklart, men samtidigt är det en sån jävla hets bland många (särskilt här i karriär-Stockholm) att hävda sig och att klättra så många pinnhål man kan på den där stegen. Uppåt, uppåt, uppåt. Status är ju egentligen någon jag skiter fullständigt i, även om jag får erkänna att det är ganska flashigt att visa upp ordet Eurosport på sitt visitkort. Men, ni förstår vad jag menar.

Jag vill ha ett enkelt, lite halvtråkigt liv. Då går det sakta fram till döden, och det är ju bra.

Ja, det var ju en utsvävning som hette duga. Annars då? Dagen har varit rätt vanlig; började jobba vid sju och hade ganska roligt på kontoret. Pratade lite VM med Rami Shaaban bland annat, nu på rätt tid (arbetstid, that is).

Nu ska jag kolla Ghana-Uruguay. Ciao!