Avoiding bordom

Lite roligt att få nya perspektiv på ens favoritlåtar.

Bon Iver ligger ju mig varmt om hjärtat, det var nästan så att han i högsta grad definierade min vinter/vår 2009. Här är det Peter Gabriel som sätter sitt avtryck på Flume. Lite intressant med tanke på att pappa har spelat mycket Genesis genom åren, trots att jag själv aldrig fastnat.

Anyway, här är den:



Det är en bra version, det är det..

Fotboll equals happiness

Då var man ensam igen.

Sånär som på för ett par kommentatorer och teveproducenter, naturligtvis. Men ändå. Har annars varit en ganska okej dag fram till nu. Sov till nio, myste en stund med kattungarna i sängen, försökte förstå mig på varför Gud velat paja min laddningssladd till datorn just nu (???!!) och drog sen till gymmet.

Och nu sitter man alltså på jobbet - med sju timmar bakom sig och fyra framför sig. Det ska nog gå att överleva, det också. 

Min Camilla spelade fotbollsmatch idag. Det får mig att bli ännu mer sugen på att ta upp fotbollskarriären på allvar. Visst, det är en sak att lira i korpen och träna med högskolan - men jag vill pröva på divisionsspel igen, allra helst för min moderklubb Arentorp. Med lite träning och en hyfsad försäsong skulle jag faktiskt tro att jag håller division 4-klass, fast det återstår ju att se.

Hur som helst, suget finns där. Känns onödigt att slarva bort mina bästa fotbollsår genom att bara plojspela. Tänkte söka upp något lag i Milano till att börja med, sedan får vi se vad som händer när jag kommer hem till Trollhättan.

Jag har de senaste åren insett att glädje är synonymt med fotboll (och några saker till, förstås).

Så enkelt är det.

Tjugoettsjutton

Jahaja..

Är tillbaka på kontoret igen och det känns ungefär som att jag aldrig lämnade det. Kollega Ekeliw sitter kvar på samma plats, chefen Borell står framåtlutad på sin centrala position i kontorslandskapet och i hytterna intill vårt hörn dundrar kommentatorerna på som vanligt.

Skillnaden är väl att det är EM nu, inte Tour de France.

Är inne i en liten svacka just nu, på ett personligt plan. Idag hade jag planerat att styrketräna men orkade verkligen inte ta mig dit. Bara gick upp och åt frukost och gick sen och la mig igen. Lämnade sängen lagom till lunch och sedan var det jobb, jobb, jobb igen. Men jag antar att man inte alltid kan vara på topp..

Livet känns som en transportsträcka just nu. Om exakt två veckor står jag och Camilla och John och säkert några till och myser i Slottsskogen framför skön musik, med ett lyxigt hotellrum att gå hem till (jag och Camilla alltså, John du får hitta annan logi). Visst, från och med onsdag har jag fem dagars ledighet - men att spendera dem i Stockholm känns inte sådär fruktansvärt välmotiverat.

Sure, jag ska träffa min gamla skolkompis Amanda Norrlander på torsdag och hänga med Kapten Carler någon av dagarna samt lira fotboll på onsdag - men ändå.

Det saknas något, det saknas någon.

Du, Camilla.

Fler hjärndöda rullar åt folket!

Överlevde resan, visserligen en smula försenad men ändå.

Lyckades under tågturen ta mig igenom två långfilmer (Cop Out & I Love You Philip Morris) samt det senaste avsnittet av Hung. Dessutom blev jag varse att jag fått mitt kära presskort till Way Out West, vilket innebär att min drömhelg med Camilla är signed, sealed och ganska snart delivered.

Jag och Josh har ju förresten suttit och dreglat och skrattat som fan till trailern (länkar den ocensurerade versionen här nedan) av Cop Out och det var verkligen en härligt hjärndöd rulle. En lightversion av Dödligt vapen, kan man nog kalla den.




I Love You Philip Morris
var ju också en rätt skön film. Jim Carrey är precis lika skruvad som alltid, men lite mer homosexuell än vanligt. Based on a true story också, för den delen. Lätt en film som alla borde se!

Nu blir det läggdags. Och imorgon är det dags för "the graveyard shift", som min kollega Backström kallar det sena kvällspasset på Eurosport. Jag vet inte jag, det kan faktiskt vara ganska mysigt om det inte inträffar allt för mycket under de sena timmarna.

Well, jag överlever nog, hur som helst.


Inception, the verdict

Förresten, lovade att återkomma med en Inception-recension.

Har sovit på saken och insett att det var mina monsterstora förväntningar som gjorde att jag inte var helt nöjd när jag såg den på bio. Det var varken Memento- eller Dark Knight-klass, men inte långt ifrån.

Därmed tar jag fram mitt domkyrkeindex och delar ut följande:

   

Fyra av fem möjliga, med andra ord.

Stockholm calling

Jaha, då bär det av mot Stockholm igen.

Är inte sugen alls. Vill stanna här hos Camilla mer än något annat. Det värsta är att det förmodligen dröjer två veckor innan vi ses igen (dagens i-landsproblem, jag vet) - nu ska jag jobba fem dagar, sedan fem dagars ledighet som spenderas i Stockholm och till sist mina fyra sista dagar på Eurosport-kontoret.

Och sedan Way Out West och lite ledighet innan Milano.

Sommaren bara försvinner förbi. Nästa sommar tänker jag inte jobba så mycket som jag gjort de senaste åren (så sa jag förvisso för exakt ett år sedan också men..) utan dra ut och resa och bara slappa istället. Har lovat snygg-John att vi ska ut på en resa så småningom, dessutom hade det ju varit drömmen att dra någonstans med Camilla.

Karibien, typ. Varför inte?

Har i alla fall flyttat ur lägenheten nu. Det gick hyfsat smärtfritt men kan ändå ha varit något av de tråkigaste som jag någonsin gjort i hela mitt liv. Självmordstankar deluxe. Men nu är det gjort och det är väl bara att säga hejdå till Elefanten, Trollhättan och Camilla för ett tag framöver.

Hej SJ, hej Stockholm. FML.

Inception

Kom just hem från ett spontanbiobesök.

Det blev - som ni säkert redan gissat - Inception.

Jag vet faktiskt inte vad jag tycker. Har alltid lite svårt att smälta mina intryck efter biobesök. Storyn, intrigen och idén (för att använda ett passande uttryck här) var ju ruskigt bra, dessutom tror jag nog aldrig att jag sett Leonardo DiCaprio bättre än så här.

Men.

Det kändes som att det fattades något. Något väsentligt. Ska inte avslöja för mycket om filmens avslutning men var väl inte helt tillfredsställd efteråt. Jaja, när jag smält intrycken tycker jag kanske annorlunda. Får återkomma till det.

Nu blir det läggdags. Har flyttat ur lägenheten idag och ska städa klart imorgon. På torsdag bär det av till Stockholm igen för mitt nästa sista arbetspass.

Tänk vad tiden går fort..

Nollnollnollnoll

Stress, stress, stress.

Känns som att man har suttit på nålar under hela dagen på Eurosport-kontoret.

Men nu är det snart slut i alla fall. Imorgon åker jag och Kapten Carler ner till Trollhättan för några dagars vila, fotboll, mys samt utflyttning ur den där jäkla lägenheten.

Det är en dyr hobby jag har, att åka dit för jämnan.

En dyr men härlig hobby tack vare Camilla..

xx

Okej, jag erkänner.

Jag är väl minsta 428 år efter alla andra när det gäller The xx - men herrejävlar vad fullkomligt genial deras senaste skiva är! De distade gitarrerna, melankolin, svärtan, rösterna... ja, vad säger man egentligen?

That's a keeper.



The xx, 'Islands' (officiell video)

Och de kommer till Way Out West. Halleluja.

Och regnet det bara öser ned...

Regnar i Stockholm, vet inte när det hände senast alltså.

I och för sig kanske jag inte är rätt person att konstatera sånt. Antingen är jag i Trollhättan eller sitter med nedrullade persienner på ett isolerat kontor i Sundbyberg. Utan raster värda namnet.

Kanske är hösten på gång?

Jag hoppas det, hösten är nog min favoritårstid. Jag och Camilla diskuterade det tidigare idag - min förkärlek till mörka, murriga kvällar. Det känns naturligt att det mörknar på kvällen. Jag vet att typ 98.7 procent av alla svenskar fullkomligt älskar "seeeeena, ljuuuusa sommarkvällar", men jag vill fan ha det mörkt.

Riktigt jävla mörkt.

Kreddmaskinen Ahlin

Kan förresten informera er som inte "är med i svängen" om vad som gäller på eurosport.se. Det kan sammanfattas med ett mycket enkelt ord:

Kredd.

Man ska alltså samla så mycket egna citat som möjligt och sen försöka få dem att spridas över internetsfären, till konkurrenter och partnersajter i största möjliga utsträckning. Vi vill givetvis få alla våra nyheter att hamna på Sportbladet, Expressen, SVT, SVD och så vidare - även om det inte händer varje dag.

Jag har dock varit ganska lyckosam. Kallar mig själv "Kreddmaskinen Ahlin".

När vi då har citerats på någon annan sajt så är det kutym att göra en print screen och skicka ut den på mejlen så att alla på Eurosport får bevittna ens bedrift. Denna bild sparas också i en särskild mapp av chefs-Karlsson (som dessutom är mystiskt lik en av huvudkaraktärerna i teveserien Flight of the Conchords).

Så här kan det se ut:

Min artikel...


...och Sportbladets...



Blablablablabla, säger han till eurosport.se.

Martin Ahlin-Sportbladet 1-0

Sundbybergsromantik

Jag börjar faktiskt gilla att sitta ensam på Eurosportredaktionen om kvällarna. Det ligger något lite romantiskt, ensamvargsaktigt, poetiskt över det. Ensam ansvarig för en av Sveriges största webbsidor.

Smaka på den ni.

Men jag hade inte klarat det utan Camilla och följande två låtar. Fan, The Nationals nya album är så jävla bra att jag nästan blir tårögd. Att se dem på Way Out West kan ju nästan bli nåt av det största man varit med om..


England


Runaway

Jaha, två och en halv timmar kvar då.

Bara att götta ner sig i lurarna och kötta på med fler texter. Adios!

Han är Mr Beef

Det verkar som att jag har anställts av en enda anledning:

Att starta beefs med kändisar.

För er som inte känner till ordet beef kommer här en förklaring från Wikipedia: "[A]vser inom hiphopkulturen ett bråk, gräl eller någon form av oenighet mellan olika personer eller grupper."

Mina chefer gillar att hetsa mig till att ställa ofta ganska obekväma frågor, och visst - jag tycker att det är ganska kul. Jag är bra på att prata i telefon och får en kick av det. Idag har jag (hittills) lyckats reta upp Martin Dahlin, Roland Nilsson, Edward Ofere och säkert några till.

Men som journalist handlar det ju om det: att våga ställa kritiska och befogade frågor. Jag tycker att jag blir bättre och bättre på det varje dag. Och på det sättet är det ju skönt att Eurosport-jobbet är utvecklande också.

Jaja, har lite mer än fem timmar kvar på jobbet. Pust, det blir en lååång kväll..

Löööv


Sen kvällstimme på redaktionen

Jaha, då har det börjat lugna ner sig lite på redaktionen.

Jobbar sent pass den här veckan, mellan kl 13-24. Det är första gången jag går på det här skiftet och måste säga att det hittills känns ganska bra. Nu på kvällen har det varit ganska intensivt men jag tar en sak i taget, samtidigt som jag skruvar upp The National så högt jag kan i lurarna.

Har varit intervjuansvarig idag och ringt en drös med kändisar. Rätt soft faktiskt.

Lyckades ta en tvåtimmars promenad på morgonen och njuta av den ofattbara värme som fortfarande ligger kvar som ett täcke över Stockholm. Imorgon tänkte jag dra till gymmet också, har några gratisbiljetter på Sats (tack, Daniel!) att avverka innan månadens slut.

Så, hundra minuter kvar här. Got to get back to work..

Musiiiiic

Eftersom jag ser mig själv lite som en frälsare som ska leda alla ni vilsna musiklyssnare bort från farliga och rent felaktiga stigar så kommer här två (enligt mig helt nödvändiga) måsten:



The National, 'Sorrow'


Band of Horses – Neighbor

Den andra låten, 'Neighbor', är sistaspåret på Band of Horses senaste skiva. Därav avsaknaden av video på YouTube, antar jag. Men inte desto mindre ett måste att lyssna på!

SJ, ta bort er själva

Skönt att man kan lita på SJ.

Har åkt tåg fram och tillbaka mellan Stockholm fyra-fem gånger den senaste månaden. Det är en ganska behaglig resa fram genom de vackra svenska landskapen.

Men herregud, att det ska vara så svårt att passa tiden.

VARJE gång har man varit mer än en halvtimme sen till stationen. Alltså ett 100-procentigt skitfacit.

Det är imponerande, det är det..

Stockholm, här kommer jag

Ska med ett ord och åtta vokaler, samtliga i versal form, beskriva hur det känns att åka tillbaka till Stockholm idag:

TUUUUUUUUNGT.

Good shit

We'll be washed and buried one day my girl
And the time we were given will be left for the world
The flesh that lived and loved will be eaten by plague
So let the memories be good for those who stay

And my head told my heart
"Let love grow"
But my heart told my head
"This time no"
Yes, my heart told my head
"This time no
This time no"




Mumford & Sons, 'Winter Winds' (officiell video)

Som en hybrid av Fleet Foxes och Beirut. Underbart! :)


En slapp dag i en död stad

Fan vad jag är slapp idag.

Jag och Camilla låg i sängen till elva, åt frukost och sen drog hon till jobbet. I min ensamhet började jag plocka undan en massa måsten: betala räkningar, köpa Camillas biljett till Way Out West, boka tågbiljetter till och från Stockholm, ladda ner senaste avsnittet av Entourage. Ja, ni förstår.

Men ju längre dagen lidit desto mindre har blivit gjort. Så jävla skönt bara att vara ledig och att göra i n g e n t i n g. Har fotbollsträning ikväll klockan sju, det är väl ungefär det enda som är planerat under dagen. Har också tänkt baka lite bröd här till min underbara älskling, om jag bara lyckas hitta alla de rätta ingredienserna.

En annan viktig och ganska härlig nyhet är att jag inte måste vara på skolan i Milano förrän den 6 september. Det innebär ett par dagars extra ledighet här hemma. Nu kanske jag inte flyger till Italien förrän i början av september.

Så det så.

Filmsågarstund

Jaha, då var det dags att ta fram motorsågen.

Lovade att påbörja min filmkritikerkarriär inom kort, och idag är det så dags. Tänkte skärskåda en handfull filmer som jag sett under den senaste tiden. Vissa är underbara, andra inte ens värda att slänga i brasan. Här är dem:

BROOKLYN'S FINEST



DOM: Polisthrillers är något av min favoritgenre, och jag satt verkligen fastnaglad framför Brooklyn's Finest från början till slut. Bra manus, sköna New York-bilder, trovärdig handling och jävligt grymma skådisar (Richard Gere, Wesley Snipes, Ethan Hawke & Don Cheadle).

BETYG:      



NEW YORK, I LOVE YOU



DOM: Fyyy fan. Jag skulle inte ens se om denna kalkonrulle om jag fick betalt. Jag ger ett talande exempel för hur fullständigt uruselt manuset är genom detta citat, som alltså sägs av en åttaåring i filmen: "Solen är en pojke och månen en flicka. Jag gillar nära båda är framme, de gör alla de vackra färgerna. Och det är liksom lila, chockrosa och vanligt skärt... och de liksom leker tafatt med varandra medan de fortfarande kan." Blä, blä, blä!

BETYG:  



YOUTH IN REVOLT



DOM: Kan en film vara dålig när Michael Cera medverkar i den? (Eh, ja, Year One, duh). Men oftast inte. Han är en av mina absoluta favoritskådespelare, och rollen som sexuellt besatt tonårs-schizo gör han extreeemt bra. Halleluja moment!

BETYG:      


Jaha, det var dagens filmkritikersession. Over and out!

mmm...artin filmkritikern

Mitt filmintresse är i många avseenden brinnande och omättligt på samma gång.

Därför tänkte jag från och med nu börja med att betygsätta filmer som jag sett. På så sätt kan jag och Josh få chansen att fortsätta våra cinematiska diskussioner och vårt IMDB-nörderi utan att vi befinner oss på samma geografiska plats. Dessutom är ju film en gemensam referenspunkt för de flesta.

Så här ser min Il Duomo-skala ut :

 = en milanesisk domkyrka = underkänd

  = två milanesiska domkyrkor = knappt okej

   =
tre milanesiska domkyrkor = sevärd

    = fyra domkyrkor = fet film

     = fem domkyrkor = ett måste


Inte så komplicerat va? :)


Fääst in retrospective

Det blev, trots allt, en trevlig kväll igår.

Förfesten på våning 15 (med Nikita, Persson, Tim och lite annat gött folk) var riktigt skön, precis som hänget på våning 14 med FML-Johan, Michael, Sia The Mexican, Leo, Grus och de andra. Självklart var det jävligt roligt att träffa på Sanjin och Tomas också, det behöver man knappt ens säga.

Anyway, vi hamnade till slut på Butlers. Pröjsade 125 spänn för entrén och fick ungefär fyra minuter efter att vi kommit in ett sms från Camilla där hon ville att vi skulle gå hem och mysa istället. Så, vad gör man?

Går hem och myser, förstås.

Idag har vi inte så stora planer. Kanske ta någon promenad, njuta lite i solen (om den visar sig), baka bröd, hälsa på Camillas föräldrar i Färjelanda och styrketräna. Sounds like it's gonna be a good day..

Fääst

Mellanlandar hemma mellan förfesterna under kvällens Fallens dagar. Är sjukt kul att träffa alla gamla goda vänner igen, men är sååå otaggad på fest. Vetefan vad det är frågan om.

Jaja, nu ska jag vidare i alla fall. Våning 15 med Nikita, Persson och gänget kallar.

Arentorp Open, omgång 1

6-4, 3-6, 2-6.

Min tennis-nemesis Victor var mig övermäktig denna dag. Jag skyller på Arentorps centrecourt - utsuddade linjer, kottar på banan och ett getingbo i ena hörnet var alla knepiga hinder. Men det allra största hindret utgjordes av mina stackars, utpumpade ben.

Gårdagens aktiviteter - långpromenad, gympass, löpning till träningen, fotboll i två timmar, löpning hem igen - kostade verkligen på. Siffrorna antyder ju att jag mattades ju längre matchen gick, och så var det i allra högsta grad.

Men jävlar-i-min-låda vad roligt tennis är!

Nu är jag hundvakt i världens ensligaste (men vackraste) håla i några timmar till. Ikväll kommer min älskling Camilla och det blir mys, mys, mys.

Over and out!
/Mmm...ys-Martin

Back in the (Trollyw)hood

Förresten, är tillbaka i Trollhättan nu.

Känns helt underbart. Hade myskväll med Camilla igår och mer mys lär det bli. Nu jobbar hon dock och jag har fått underhålla mig själv på gymmet istället. Dessutom tänkte jag dra och träna fotboll med korpengänget om en stund. Blir bra uppvärmning till den kommande utskåpningen av min käre tennis-antagonist Victor imorgon.

Har inte spikat så mycket de närmaste dagarna. Men lär dra hemåt en sväng imorgon, se om det är något liv på stan (Fallens!) på fredag och är sen bjuden till festligheter hos Sanjin på lördag. Åker nog hem till Stockholm på onsdag, så jag har gott om tid på mig att njuta av ledigheten :)

Så gött, så gött..

Way Out West 2010

En av sommarens största händelser är definitivt Way Out West.

Har bokat hotell till mig och Camilla, lär få pressbiljett (GRATIS) i år igen och hoppas på underbart väder i Slottsskogen i Göteborg. Det är alltid lika trevligt. Dessutom verkar det som att min favorit-John också ärar oss med sin närvaro.

Och spellistan är helt okej, nästan mer än så faktiskt.

Ser mest fram emot The National, Local Natives, Mumford & Sons, The xx, Jònsi, Soundtrack of Our Lives, Miike Snow, Lykke Li, Talib Kweli och Håkan Hellström. Har säkert missat någon där, det är ju mycket som är sevärt.

Enda minuset är väl att jag missar några coola klubbspelningar. The Tallest Man on Earth hade ju varit helt fantastiskt att se, precis som Junip (inte helt säker på att jag missar den, men förmodligen).

Här får ni några smakprov på vad som väntar:



Local Natives, 'Wide Eyes' (Live)




Mumford & Sons, 'Little Lion Man' (officiell video)




Jònsi, 'Go do' (akustisk version)




The National, 'Fake Empire' (albumversion)

Några smakprov som sagt. Det kan bli bra, det här..

FML 2.0

Igår vaknade man av att det var 40 grader i sovrummet och att en grävmaskin drog upp hela gatan utanför. Idag var det återigen 40 grader, men istället en satans gräsklippare.

En förbättring javisst, men inte utan att man blir lika förbannad ändå.

Nu ska bara John vakna här så att vi kan hitta en fin plats på klipporna igen. Vi hinner nog steka fram till runt två, sen måste jag hem och packa inför resan hemåt, mot Trollhättan.

Hoppas du saknat mig, Camilla.. ;)

Solen, var äääär du?

Har haft en härlig första semesterdag.

Jag och John lapade sol (som inte fanns) på klipporna vid Huvudsta strand (inte mycket till strand, min anm.) innan regnet började falla över oss. Istället tvingades vi gå och gymma - en syssla som blev gratis tack vare min och Johns högklassiga övertalningsförmåga.

Okej då, vi smet från betalningen. Men det låter betydligt värre än vad det var..

I alla fall, fick en liten solstund på eftermiddagen innan vi träffade min förre klasskamrat Viktor Olvén på Medborgarplatsen. Käkade lite thai, uppdaterade varandra om våra "nya" liv och snackade gamla minnen. Mycket trevligt, indeed.

Nä, nu får jag lämna er ifred. Dags för mig och John att skeda, all night long! :)


Music when you're lonely

Sitter för övrigt helt ensam på kontoret i fem timmar idag.

Då behöver man musik. Bra musik. Sån här musik.





Ryser rätt rejält mellan 01:01 och 01.16..

Welcome Back to Life

Puh, nu är Serie A-guiden färdig och snart kan livet börja på allvar igen.

Lönen för mödan blev 10 000 kronor, ett halvt sammanbrott och stressacne. Jag skulle säga att det inte riktigt var värt det, men det är ju bara jag.

Nu: 7,5 timme jobb på Eurosports kontor i Sundbyberg. Sedan: tio dagars ledighet! :)

Blääääääääääää

Vilken jävla dag.

Jag vill egentligen bara lägga mig ner och lipa. Känner mig trött, ledsen, arg och ensam på samma gång. Det hjälper inte att man har underbara vänner och en fantastisk tjej och en stöttande familj. Det känns bara åt helvete ärligt talat. Varför? Jo..

..var trött rent generellt och började jobba vid sju på morgonen. Men dagen gick okej och en stund före jag skulle sluta klockan 18 så frågade chefen om jag kunde jobba över en timme. Jag svarade att jag inte riktigt hade tid, att jag hade en Serie A-guide som gör att jag ligger risigt till. Och möttes av:

- Men Ahlin, om du vill vara med i startelvan här på Eurosport så måste du visa framfötterna.

Så jag sa ja, om än motvilligt. Men det blev inte en timmes övertid - det blev tre. Så när jag kom hem hade jag jobbat i nio timmar och var verkligen gråtfärdig. Det beror ju på ett par saker. Att man har jobbat åtta dagar i sträck. Att man har den andra artikeln hängande över sig. Att dom man älskar är så långt bort. Att man inte hinner träna eller motionera riktigt.

Allt jag vill är att dra täcket över mig och sova i två dagar. Men vet inte ens om jag har tid att sova så mycket alls inatt. Nu är jag ju over the top pessimistisk, men det känns lite tungt alltså.

Och jobb klockan åtta imorgon bitti igen. Det hade jag klarat mig utan.

Neeeeeeeeeeej

Usch. Blir tvungen att jobba över en timme idag.

Taskig tajming på den. Men jaja, bara 99 minuter kvar i Sundbyberg..

För idag är ingen vanlig dag...

Idag fyller min Camilla 22 år.

Det är alltså en sån där dag där man borde ägna henne en extra tanke.

Om det nu inte vore så att jag tänker på dig 24 timmar om dygnet, älskling.



Ses snart, snygging..

Ahlin & Dahlin

Måste bjuda er på det här samtalet.

Jag ringde för en stund sedan till Martin Dahlin, den gamle landslagsspelaren, för att fråga lite saker angående en spelare han representerar som agent. Våra första trevande sekunder av konversationen blev lite speciella:

Ahlin: Hej Martin, det här är Martin från Eurosport. Martin Ahlin.
Dahlin: Öh, hörde inte riktigt... Vad sa du?
Ahlin: Jag heter Martin Ahlin och ringer från EUROSPORT.
Dahlin: Nej nej, det är jag som är Martin Dahlin.
Ahlin: Jo, fast jag heter Martin Ahlin, inte Dahlin...
Dahlin: Jaha...
Ahlin: Fast det var ju nära.
Dahlin: Joo..
Ahlin: Ska vi börja om prata det jag egentligen tänkte prata om istället?
Dahlin: Ja, kör du Ahlin.

Och sen snackade vi en stund. Awkward.



Dahlin nickar i VM'94. Eller var det Ahlin? Äh!

Nedräkningen fortsätter...

Six days completed, four more to go.

Har varit en helt vanlig dag i Sundbyberg, varken mer eller mindre. Drog till gymmet efter jobbet och det var verkligen roligt, precis som senast. Kanske har min träningsångest släppt? Jag hoppas det.

Ikväll blir det jobb och VM-fotboll. Ciao!

Grattis, grattis


Glömde en sak:

Jag och Camilla har varit tillsammans exakt en månad idag.

Grattis till oss!


Celebrity (w)hor(e)niness

Jag är så jääävla kändiskåt. Det är bara att erkänna.

Har pratat med minde och större namn vid hundratals tillfällen de senaste åren - lejonparten av alla kändisar jag intervjuat eller hängt med minns jag inte ens, men fortfarande får man en kick av det. Så jävla märkligt. Att det skulle vara något speciellt att personen ifråga är känd, det är ju löjligt.

Men ändå. Varför ändra på sig själv.

Så därför tänkte jag lägga fram en liten lista på vilka jag pratat med idag, i brist på annat att rapportera. Började med Helsingborgs mittfältare Marcus Lantz. Verkligen,en trevlig kille som man kunde snacka med om annat än fotboll. Sen var det Hammarbys målvakt Rami Shaaban, som vikarierar då och då som kommentator här på Eurosport. Han är störtskön, frågar hur både en själv och familjen mår. Och verkar uppriktigt bry sig.

Till sist, en legend: Patrik Andersson, gammal Bayern München- och Barcelonaspelare. Lite svårpratad, alltid lite stressad, alltid alldeles för eftertänksam. Men ändå stooort.


Patrik-jag-måste-tänka-en-minut-före-varje-svar-Andersson

Sammanfattningsvis? En bra dag, en lång dag.

Orkade inte gymma utan drog direkt hem, åt och satte mig vid datorn för ännu mer jobb. That's life in Stockholm..

Jesus in disguise


Monday, lovely Monday

Tänk att måndagar kan vara så härliga!

Hade verkligen jätteroligt på jobbet idag, de elva timmarna försvann förbi som ingenting. Jag tror att det beror på att båda mina chefer Borell och Karlsson var tillbaka idag. Karlsson är en riktigt rolig filur som jag känner är ganska lik mig både till sätt och typ av humor. Som ny - och yngst - på redaktionen får man ju ha rätt mycket självdistans på grund av den hierarkiska ordningen, och de drev rätt bra med mig idag.

Svårt att förklara allt, men jag lyckades bland annat kalla en av våra experter (som egentligen heter Strandlund-Tomsvik) för Tomslund-Strandvikt på hemsidan, vilket genererade ett massivt skrattanfall från alla håll.

It's fun to be the laughing stock, liksom.. :)

Drog direkt till en för mig ny bekantskap efter jobbet: Nautilis gym vid Solna Business Center. De bjöd på en gratis provträning och jag trivdes verkligen. Dessutom lyckades jag snacka till mig ett erbjudande om att få träna en månad för 500 kronor - vanligtvis kan man bara köpa halvårs- eller årskort. Att träna en gång kostar 130 spänn. Hörde jag någon säga ovärt?

Tur inte att inte herr Nicklas Carler var med heller, eftersom min enda rena träningströja var ett linne.. Jag vågar inte ens tänka på hur det hade tagits emot av min mentor, med tanke på hans hatkänslor för spännisar, hehe..

Nu har jag hursomhelst ätit lite och ska snart börja skriva på min jävla guide.

Det är ju också ett sätt att spendera en ledig kväll på.


För jag har helvetet runt hörnet, lalalala...

Wimbledon, Tour de France, VM.

That's my day, really. Åtminstone konsumerades den mesta av jobbtiden idag åt dessa ämnen. Lyckades också klämma in en timmes lunchrast där jag helt sonika gick ut och la mig på närmaste gräsplätt och solade överkroppen. Jisses, det måste ha varit runt 30 grader! Väldigt skönt var det i alla fall, tror till och med jag hann få lite färg.

Kom hem sen och tog direkt en löprunda, ungefär en timme allt som allt.

Nu ska Daniel kolla på Tropic Thunder och jag tror jag gör honom sällskap. Eller, faktum är att jag har hamnat i lite trubbel här - det är bara en vecka kvar till deadline på min Serie A-guide, och det är fortfarande oändligt mycket arbete som ska göras. Och som ni redan vet så jobbar jag de närmaste sju dagarna också.

Double trouble, skulle jag nästan vilja säga.

Blir till att jobba dag och natt den närmaste tiden. Sova blir ungefär prio åtta. Får se fram emot slutet av veckan, då kommer min bästaste John till Stockholm för umgänge. Och efter det drar jag till staden de kallar Trollywood.

Men som sagt, det är långt fram. Jag har ett halvt helvete att ta mig igenom först.

Bring it on, Lucifer..


Lördag?

Har verkligen vänt upp-och-ner på den här veckan.

Var ledig mitt i veckan och jobbar under helgen (eller ja, nästan jämt nu under de kommande dagarna). Hade käre Per Hingsten Hedbrants mor varit här nu så hade hon säkert sagt åt mig att inte vända på veckorna. Det måste finnas en balans på något sätt, och jag känner att den är lite rubbad just nu.

Kanske för att elvatimmarsdagar sliter, kanske för att man saknar Camilla och familj, kanske för att man mitt i årets vackraste väder (30 grader!!) sitter inne på kontoret och ugglar, kanske för att man jobbar på en lördag.

Eller - allra rimligast - en blandning av allt.

Dagen började hur som helst lite sådär. Kontoret var låst med nyckel och jag fick vänta en trekvart innan studioteknikerna kom och låste upp. Sedan kändes det som att jag hela tiden var ett steg efter, hela dagen. Annars har jag haft en del rätt roliga uppgifter - pratade med gamle storspelaren i tennis, Jonas Björkman, samt med vår egen expert Maria Strandlund-Tomsvik. Lajvade också dubbelfinalen, där det blev svensk förlust.

Och hipp som happ så var klockan 19.00 på kvällen och det var dags att gå hem. Orkade inte röra på mig efter jobbet utan gick bara hem, åt mat och stekte upp några fetaostbiffar till kommande dagar. Måste kolla tvättider också (hej-jag-har-inga-rena-underkläder-kvar!) och plocka med ditten och datten.


Och om ni undrar - nej, jag är inte avundsjuk på herr och fru Carler som drog till Playa del Ingles...




...men jag måste erkänna, det ser ganska nice ut!

C2


Det är märkligt hur mycket man kan sakna en person.




Min Camilla ♥

Längesen


Varje gång är som den första gång vi sågs
Även om det är över nu
Allting har förändratas
Men du finns kvar
Allt var svävande men nu så ser ja klart

Mina minnen höll mig uppe varje dag
Du är som att andas för
Jag gav aldrig upp dig när du försvann
Långa dagar blev till nätter sen till år


Antar att jag upptäckte låten sist i hela världen. Men ändå. När Veronica Maggio tar ton på riktigt (ungefär 2.40 in) så tappar man ju nästan andan. Längtar sjukt mycket tills det att hon släpper något nytt.

Tills dess får man nöja sig med det här och hennes manliga motsvarighet, Oskar Linnros.


Ett manifest om livet

Var ute och sprang förut för första gången sen... ja, jag vet faktiskt inte. Ett bra tag sen i alla fall. Blev en timme längs med vattnet i Solna och Kungsholmen och jag njöt faktiskt hela sträckan. Fick tillfälle att tänka också.

På livet. Mitt liv, närmare bestämt.

Tidigare drevs jag av ett begär att vara duktig. I fotboll, i skolan, på att skriva - ja, på allt rätt och slätt. Då var karriären det viktigaste, att bli något. Men sen kom jag till en vändpunkt där allt förändrades, där allt jag hade trott var viktigt inte längre var det. Det var en liten kris, kan man säga.

Nu ser mina värderingar helt annorlunda ut.

Jag ser egentligen en ganska enkel framtid framför mig. Jag vill ha familj, jag vill spela fotboll, jag vill ha ett hus (helst på landet), ett sommartorp, ett någorlunda utmanande jobb, en hund, en trygg ekonomi, möjligheten att resa och massor med fritid. Kanske en liten båt också. Jag har insett att jag nog vill bli som min pappa trots allt. En ganska enkel man som gillar att njuta av livet och som vet att värdesätta det som är allra viktigast.

Det låter ju ganska självklart, men samtidigt är det en sån jävla hets bland många (särskilt här i karriär-Stockholm) att hävda sig och att klättra så många pinnhål man kan på den där stegen. Uppåt, uppåt, uppåt. Status är ju egentligen någon jag skiter fullständigt i, även om jag får erkänna att det är ganska flashigt att visa upp ordet Eurosport på sitt visitkort. Men, ni förstår vad jag menar.

Jag vill ha ett enkelt, lite halvtråkigt liv. Då går det sakta fram till döden, och det är ju bra.

Ja, det var ju en utsvävning som hette duga. Annars då? Dagen har varit rätt vanlig; började jobba vid sju och hade ganska roligt på kontoret. Pratade lite VM med Rami Shaaban bland annat, nu på rätt tid (arbetstid, that is).

Nu ska jag kolla Ghana-Uruguay. Ciao!

Destruktivitetens kväll


Min aningen destruktiga sida vill gärna visa hur mina närmaste dagar ser ut:

Fredag: jobb 7.00-18.00
Lördag: jobb 8.00-19.00
Söndag: jobb 8.00-19.00
Måndag: jobb 7.00-18.00
Tisdag: jobb 7.00-18.00
Onsdag: jobb 7.00-18.00
Torsdag: jobb 7.00-18.00
Fredag: jobb 7.00-18.00
Lördag: jobb 8.00-19.00
Söndag: jobb 8.00-19.00

Kill me. Now.

Makes me think of you



Ljuset är väl inte det bästa, men låten är... ja, underbar.

Precis som du.

On my way back "home"

Sitter på X2000 någonstans mellan Skövde och Stockholm, på väg "hemåt".

Har haft några underbara dagar tillsammans med Camilla. Nästan lite för bra ur ett hej-jag-ska-jobba-i-tio-dagar-i-sträck-perspektiv. Nu blir det tio-tolv dagars väntande, längtande, saknande. Men både hon och jag visste ju vad vi gav oss in på när vi började träffas - Stockholm under sommaren och Milano i höst.

Bara att göra det bästa av saker och ting.

Fick nog mitt livs finaste sms av henne för en stund sen. Funderar på om jag ska publicera det senare eller inte, kanske är det lite för personligt, kanske inte. Det räckte i alla fall för att få mig på solskenshumör under resten av dagen, trots att ångesten kommer från flera håll och kanter (stundande jobb, beställningsartiklarna från Goal, resan från Trollhättan osv osv).

Nåja, jag lägger det på is en stund. Nu ska jag fortsätta träna min italienska genom att prata med min stolskamrat, en medelålders italienska från Turin.

Hörs kanske senare, amigos..

RSS 2.0