Tenta
Tentastressen börjar komma smygande...
Har muntlig tenta på hela kursen i Corporate Finance imorgon och har väl inte tränat överdrivet mycket, men förhoppningsvis tillräckligt för att jag inte ska kugga. Ska köra en vända till ikväll och lite imorgon bitti så hoppas jag att det sitter sedan.
Apropå tentor så fick vi IDAG reda på att vi får en överraskningshemtenta i Financial Investments & Pricing från och med IMORGON tills nästa fredag. I grupp. Som att man inte hade tillräckligt mycket att göra. Fast den ursprungliga salstentan kvarstår också, så det var inte mycket positivt med det här... Men men, det ordnar sig.
Imorgon kommer också min kompis Mårthen från Sverige, tillsammans med sin polare Rutger. Tyvärr fick min lägenhetskamrat Stefano för sig häromdagen att de bara ska få bo hos oss två av de fyra dagar som var helt okej för några veckor sedan. Varpå de naturligtvis fick stressa med att hitta hotell... Resultatet blev två dagars tystnad mellan mig och Stefano, men nu tror jag att vi är kompisar igen.
Som ni märker, busy busy i Milano. Ciao!
Samana
...jäklar vad bra vi kommer ha det älskling!
Måndag...
...distans suger. To tell the truth så börjar jag bli lite trött på livet i Milano nu. Det är jättesoft och trevligt för det mesta, men jag vet att jag skulle njuta mer hemma. Hos henne. Men det är ju bara 3,5 veckor kvar, så jag antar att tiden kommer gå ganska fort.
Tentor, resan till Neapel, några utekvällar, ett par fotbollsmatcher och vips så är vi framme vid julafton och jag får äntligen träffa Camilla och min familj igen. Sedan tänker jag aldrig - eller i alla fall inte på väääldigt länge - åka bort igen...
Saknad
Det kanske inte var så smart att åka hem till Sverige.
Visst, jag hade en helt underbar vecka där jag träffade älsklingen, min familj och många av mina bästa vänner. Dessutom fick jag en livsförbrukning av julkänsla tack vare marknaden på Tjolöholm och allt det där blasket som kallas snö. Men samtidigt, det skapade verkligen hemlängtan.
Saknar Camilla som en galning. Och då överdriver jag inte.
Särskilt nu när motgångarna kommer på varandra. Orkar inte riktigt prata om det nu, men har strulat sig lite inför mina kompisars resa hit på onsdag... Nåja, det löser sig nog.
Men som sagt, en tidsmaskinsresa sisådär 25 dagar framåt hade inte varit fel. Jag vet att tiden kommer gå fort till slut och att man egentligen ska njuta, men ibland känns bara det så segt. Och distansförhållande suger, 24 timmar om dygnet. It really does.
Ledsen för pessimismen, men var tvungen att klaga av mig lite. Nä, nu ska jag hålla mig sysselsatt och försöka tänka på annat. Adiós!
Ciao bello
Tillbaka till verkligheten igen.
Imorse lämnade John vår lilla lägenhet och är nu halvvägs till Sverige. Har haft några jättetrevliga dagar tillsammans med honom, även om lördagen var ganska präglad av bakfylla och ofattbar seghet.
Men visst kommer jag sakna denne charmige man...
Idag ägnar jag dagen åt plugg och jobb. Har tenta på onsdag, samma dag som min Sthlmskompis Mårthen och en vän till honom kommer hit för att bo hos oss i några dagar. Sedan åker vi tre och Davor, från universitetet här i Milano, till Neapel för två dagars kortsemester.
Bokade hotellet idag. Läget är centralt och vi ska visserligen bo i samma rum. Men priset blev alltså 170 kronor per person och natt. Det är ju helt sjukt billigt! Hoppas att det blir en trevlig resa...
Hörde förresten att det fortfarande faller snö hemmavid. Här brottas vi med julstämningen trots några fallna snöflingor under de senaste dagarna. Men de har i alla fall fått upp belysningen i stan...
/Mmm...artin
Partey
Jag och John bestämde oss för att köra fullt-ös-medvetslös-mentalitet igår och började med ett par drinkar vid halv åtta-tiden. Grejen var bara att drinkarna var ungefär till 80 procent ren sprit, vilket uppskattades av John (trots att han rynkade på näsan när han drack) men inte så mycket av mig.
Satt där ett tag innan vi mötte upp två kompisar och gick mellan några olika pubar. Och hela tiden blev vårt så kallade "tillstånd" värre. John har till och med spelat in oss på film. Herregud vad pinsamt...
Våra kompisar stack i alla fall vid två, och var så snälla att de skjutsade hem oss. Sedan följde en jobbig natt där man var något illamående samtidigt som min säng havererade vid fyra tillfällen. Jag vaknade sedan upp i Stefanos säng, utan att jag mindes hur jag kommit dit. Och nej, han hade redan stuckit till skolan då... (hehe)
Anyways, solsken i Milano idag. Snart bär det av utåt.
Åtminstone när John blivit människa igen...
Längtan
Och lika länge till julafton. Fast längtar mest till det första... ♥
Snö
Jag pratar alltså om snö. Milanos första snöfall denna vinter, och det första jag någonsin varit med om under mina otaliga besök i denna vackra stad. Nu har snön i princip smält bort men jag lyckades i alla fall knäppa några bevisbilder:
Nu ska jag och John ut och shoppa. Hejdå!
Piss...
1) Tränaren meddelar att matchen på söndagen är uppskjuten,
2) Tvingas efter träningen vänta på bussen, ute i isande kyla, i nästan en trekvart på grund av något strul. Kom precis hem... Bläää!
Nu går jag och lägger mig! :P
Milano med John
Saknar min Camilla men har tagit med mig ett hyfsat substitut: min vän charm-John. Jag var tvungen att krama honom förut för att dämpa saknaden av älsklingen, så visst fyller han sin funktion. Roligt har vi också. Inte särskilt mycket imorse när vi (med sex timmars sömn i ryggen) var på en lektion i universitetet, men annars.
Nu ikväll blev det en liten utflykt till domkyrkan, runt gallerian och de centrala delarna. Sedan blev det aperitivos (smårätter) på grannpuben. Snart ska jag iväg och träna fotboll, men mest för att tränaren tvingat mig.
Lite bilder från igår och idag:
/Mmm...artin
Countdown unless you're a juvenile
Åtminstone på ett tag. Klockan 18.40 åker jag och min resekamrat John mot Milano, med mellanlandning i Köpenhamn. Han stannar hos mig tills på söndag morgon. Vi har inte direkt planerat vad vi ska hitta på, men jag antar att det blir sightseeing, lite fest och catch-up-tid.
Har precis skrivit klart hemtentan i Comparative Economics. Nästa uppdrag blir att börja plugga till salstentan i Corporate Finance, som är om exakt en vecka. Känner mig lite körd, men man vet ju aldrig. Annars ska jag mest packa, umgås med familjen och eventuellt börja förbereda älsklingens julklapp (nu blev du nyfiken va?!).
Längtar redan till den 23 december då jag kommer hem igen. Först julfirande hemma hos familjen och älsklingen, sedan Dominikanska Republiken i två veckor, en helgs ytterligare ledighet och därefter börjar skolan igen.
Har börjat räkna ner: 30 dagar innan jag får se dig igen, sötnos.
Snökaos
November 2010. Arentorp, Sverige.
Love them dogs.
Weekend in Trollywood
Har lagt alla mina krafter på Camilla i helgen och haft det underbart. Vi var på julmarknad på Tjolöholms slott i fredags, gjorde sushi i lördags och bara slappade på söndagen. Har samtidigt slitit med en hemtenta som i princip är klar...
Snor lite bilder från älsklingens blogg:
/Mmm...artin
Hem ljuva hem
Hade nog världens mysigaste kväll någonsin tillsammans med min Camilla igår. Hon hade tänt ljus och lagat tacopaj för mig när jag kom runt halv sju, efter en resa som allt som allt tog över åtta timmar.
Nu är Camilla i skolan, jag sitter med världens segaste tenta och ska om en stund göra mig i ordning för att åka till min kompis Christian som bor i Lidköping. Blir en dag mestadels utan min älskling eftersom hon ska på någon sorts middag ikväll, samtidigt som jag tänkte träna fotboll på högskolan.
Men sedan blir det långhelg: fredag, lördag, söndag.
Fan, är rädd att det kommer bli svårt att lämna den här drömtillvaron på tisdag...
Konserternas konsert
Det är alltid svårt att samla tankarna så här direkt efteråt, men den här The National-spelningen såg det flesta jag varit med om tidigare (U2 på Ullevi, Bruce Springsteen, Phoenix, John Legend, Hoffmaestro, allt under de senaste tre åren av Way Out West inklusive just The Nationals gig där).
De körde i 1,5 timme och hann köra oväntat många spår från debutalbumet Alligator, ganska många också från The Virginia EP, lite färre från Boxer men ungefär halva High Violet. Det är aldrig de största ljusshowerna, de tungaste riffen eller den största utstrålningen man får med The National.
Men det finns nog inget band som kan förmedla (oftast melankoliska) känslor på samma sätt. Och texterna är ju på vissa håll bara att dö för. Sångaren Matt Berninger fick för övrigt för sig att ge sig rakt genom publikhavet på slutet (det var 3 000 personer på plats!) och lyckades efter lite om och men.
Om det är bästa konserten jag någonsin varit på vet jag nog först om några dagar. Har några filmklipp som ni säkert vill se, men de måste jag väl ladda upp på YouTube/Facebook innan de går att lägga upp här.
Nåja, läggdags nu. Imorgon 12.50 lämnar jag Milano för Göteborg, Sverige...
A night at Alcatraz
The National.
Såg dem i somras på Way Out West och konserten var fantastiskt bra. Men själva sammanhanget var inte det rätta; The Nationals mörka, melankoliska rock passar bäst på klubbar inför en mindre publik. Med andra ord precis så som kvällens spelning ska hållas, på Alcatraz i Milano.
Vet att jag länkat till deras låtar och videor tidigare, men idag känns det väldigt befogat. Här kommer några av mina absoluta favoritlåtar, båda gamla och nya...
England (från senaste albumet High Violet)
Slow Show (akustisk version, från albumet Boxer. Ungefär 2.35 in vänder låten och det kan nog vara de vackraste textraderna som någonsin har skrivits, enligt min åsikt)
Santa Clara (från The Virginia EP. Den bästa The National-låten hittills, men det verkar inte finnas en enda liveversion på internet. Ikväll tänker jag gapa mig hes för att få dem att spela just detta mästerverk...)
Fake Empire (öppningsspår från Boxer. Första låten jag hörde med The National).
Bloodbuzz Ohio (från senaste albumet, High Violet. En lite ovanlig The National-låt men likväl kanske det allra bästa spåret på skivan).
Sådärja. Let the show begin...
En
Det blir en späckad tisdag, när man allra mest ser fram emot onsdagen:
Camilla, bara en dag kvar nu... ♥
Tentatider
Which indicators or which set of indicators (maximum three indices) would you choose to prove the good performance of a national economic system?
Tre sidor ska skrivas om detta ämne, som för övrigt inte har diskuterats i kursen eftersom professorn tyckte att det vore skoj om vi fick vara kreativa och själva försöka hitta vetenskapligt material på internet. Deadline är nästa torsdag, alltså dagen efter jag kommer tillbaka från Sverige.
Bara att plocka fram och damma av gamla The Machine då...
Lunedì
Ska få ämnet för vår tenta i Comporative Economics nu på förmiddagen och något säger mig att vår nepalesiske, självupptagne professor har konstruerat något ganska svårt. Å andra sidan har han fortfarande inte satt någon gräns för när den ska vara inne, utan pratade om "två veckor eller nånting". (Italien i ett nötskal.)
Kan tänka mig att det blir lite lunch och tentaresearch efter det, och sedan har vi White Collar Crime på eftermiddagen/kvällen. Har lyckats missa samtliga tre lektioner i det ämnet, men igårkväll tittade jag åtminstone på dokumentären Enron: The Smartest Guys in the Room (2005), som en stor del av kursen handlar om. Riktigt bra dokumentär, kan rekommendera den till alla nördar där ute.
Dags att dra nu. Have good day y'all!
Sorry...
Jag vet inte om jag hade trott det heller. Men människan fungerar väl på så sätt att den gärna bagatelliserar problem och låtsas som att de inte finns. Och visst, vi var ganska duktiga under de två månader som föregick Camillas helg här. Och nu alltså en månad efter det, eftersom vi ses på onsdag.
Men det är fan inte lätt. Ärligt talat, jag skulle gärna avbryta min utbytesperiod redan nu för att få åka hem och leva tillsammans med henne. Trots att jag generellt trivs i Milano. Det har nog lite med mig att göra, men mycket beror på att hon är så härlig och att vi kompletterar varandra så bra och att jag tror att det här verkligen kan vara ett "vuxenförhållande" som kan hålla väldigt länge..
Men, ibland blir det bara fel. Man överdriver problem som egentligen inte ens är problem, och så säger man saker som man inte menade. Eller ja, jag gjorde det.
Anyway, älskar dig. Och jag vet att du älskar mig.
Två dagar kvar snart. Längtar...
New Shoes
Ett par mörkblå Clark's blev det. De lär passa finfint ihop med min nya mörkblå vinterjacka som jag införskaffade för två veckor sedan.
Annars då? Jorå, allt är lugnt i Milano. Ska jobba nästan hela söndagen men också försöka klämma in ett gymbesök framåt fyra-snåret. The Machine is back!
Och just det: tre dagar kvar nu älsklingen...
Dö, miffo, dö!
Det är nästan likställt med dödsstraff i min värld. Masade mig ändå upp ur sängen, övertalade mig själv att inte låta knytnävarna tala såhär på morgonkvisten och tröstade mig med frukost.
Lite grådisigt i Milano idag men funderar ändå på att ta en sväng på stan för att införskaffa skor och eventuellt ett par jeans också. Hade hellre legat hemma hos älski och slötittat på skidåkning, men det får bli nästa helg. Måste hämta ut biljetterna till The National-konserten som är på tisdag också.
Gjorde comeback på gymmet igår efter en veckas vila på grund av förkylning. Ska försöka köra stenhårt i helgen och ta igen mina förlorade dagar. Really love that place.
Anyways, det var en liten uppdatering. Arrivederci.
Fem
Snart är jag hos dig hjärtat. ♥
Doing it the hard way
Kollektivtrafiken tar verkligen kål på mig.
Att gå från ungefär tre och en halvs minut gångväg i skolan till min situation i Milano (gå någon minut, hoppa på bussen, åka tåg, åka buss, gå sista biten till universitetet) är en ganska omvälvande förändring. Det blir ju sjukt mycket tid som slarvas bort. Men det är ju mitt val och jag kan faktiskt leva med det.
Tentan gick i alla fall bra. Var inte nervös heller utan körde den nonchalanta stilen, svarade så gott jag kunde på frågorna och drog hemåt efter en dryg timme. Ska nog inte vara några problem att klara godkänt.
Ikväll blir det fotbollsträning och efter det helg. Ciao.
Sexfyrtiosju
Gääääääsp!
Har för första gången under min tid här en lektion som börjar klockan 9.00, vilket innebär uppstickning okristligt tidigt och 7.45-tåget ut till Castellanza där universitetet ligger. Som tur var blev det inte alltför sent igår hemma hos en av mina italienska kompisar.
Har tenta i italienska idag också. Har förberett mig särskilt bra, men känslan är ju att jag borde klara det här lätt som en plätt. Återkommer med om den känslan verkligen var rätt...
Och som vanligt har jag bara en tanke i huvudet:
Sex dagar kvar. Snart kommer jag, älsklingen!
Sushibuffé
Inte mycket tid till vila här..
Kom hem för en halvtimme sedan (åkte, som vanligt, 8.15 imorse) och ska alldeles strax iväg till en kompis där jag och några i fotbollslaget ska kolla på kvällens matcher i Serie A samt käka nåt gött.
Apropå nåt gött så käkade vi sushibuffé på lunchen. Betalade 125 spänn och satte oss bredvid någon form av rullband där flera olika rätter (lax, vårrullar, kycklingspett, marinerat kött, efterrätter, frukt, soppor etc etc) åkte förbi i långsam fart. Hur mysigt och gott som helst!
Enda problemet är att stället endast kan nås med bil då det ligger i en grannstad till universitetet, och att det är ganska svårt att hitta dit. Jag åkte med några italienska kompisar, annars hade man knappast besökt stället.
Anyways, sju dagar kvar nu. Fan vad jag längtar efter dig älsklingen!
Och just det, hoppas det inte blir för sent ikväll. Måste upp klockan 6.00 imorgon för att hinna göra mig iordning och ta tåget till Castellanza. Har en tenta i italienska som jag inte tränat särskilt mycket på...
Wish me luck! :)
Jens
/Mmm...artin
Måndagen...
...är över. Snart åtta dagar kvar älskling..
Anyway, har haft fem lektioner inklämda under den här dagen och det har mest känts som att man har sprungit mellan klassrummen, utan någon struktur alls. Och samtidigt, kvalitén på vissa kurser är ju så låg ibland att man nästan undrar varför man ens går dit.
Men, imorgon är jag "ledig". Så jäkla skönt.
Och inspirerad av min vän Erika, som tydligen har 811 tentor på en vecka i december, så ska även jag här publicera mina examinationsdatum:
12/11: Skriftligt prov i italienska
22/11: Inlämning hemtenta, Comparative Economics
1/12: Corporate Finance, salstenta
3/12: Muntlig tenta, Comparative Economics
13/12: Salstenta i White Collar Crime
16/12: Salstenta i Financial Investment and Pricing
21/12: Salstenta i Public Economics
...och den 23 december åker jag hem till Sverige..
Den finaste
Älskar dig, saknar dig. Snart nio dagar kvar bara...
Världens SKÖNASTE seger
Svår bortamatch idag mot ett lag som låg ungefär jämsides med oss i tabellen. Dessutom hade den ende spelare jag sett här borta som faktiskt var STÖRRE än mig. Alltså ett riktigt jävla monster. Självklart satte de mig på honom, som den "best" jag är..
Planen var en riktig "potatisåker", som de säger här. Men vi spelade ändå bra och var klart bättre än dem, men utan att lyckas få in bollen. Vi hade något öppet mål och ett par brända frilägen. Själv fick jag en jättechans framför mål men då räddade en försvarare på linjen.
Men så i 89:e minuten fick jag bollen till höger. Lyfte en passning i djupled till min lagkamrat "Lollo", som petade den i sidled till vår målspruta Giuseppe som skickade in 1-0. Vild glädje utbröt naturligtvis.
Själv var jag helt slutkörd efter slutsignalen. Spelade (dumt nog) med en förkylning i kroppen och vrickade dessutom (återigen) högerfoten lätt strax före halvtid. Men lirade vidare. Och det gick faktiskt väldigt bra.
Älskar redan det här laget. Och de tycks gilla mig väldigt mycket. De frågar alltid vad de ska göra för att jag ska stanna. "Vi kan fixa en fin lägenhet till dig om du vill", sa en av dem idag. Men, i vår blir det Trollhättan hos min älskling, det går inte att diskutera.
Tio dagar kvar nu förresten. Saknar dig! ♥
Fem månader
Och enligt traditionen så firar vi tyvärr inte bemärkelsedagen tillsammans, utan får ta igen den senare. Närmare bestämt om elva dagar då jag kommer hem för en veckas "semester" i Trollhättan. Längtar löjligt mycket.
Annars då? Jo, känner mig halvkrasslig och huvudet hänger fortfarande inte med. Så har bäddat ner mig i sängen med ett par filmer som jag vill se. Såg Män som hatar kvinnor igår och tyckte att den var fantastisk, så därför ska jag snart följa upp den med Flickan som lekte med elden.
Blir på sin höjd en promenad annars idag. Ska göra allt i min makt för att vara i speldugligt skick inför morgondagen då mitt fotbollslag Virtus FC har en ganska svår bortamatch. Veckans höjdpunkt, om ni frågar mig.
Nåja, ingen tid att förlora. Arrivederci!
Neapelnostalgi
Anländer runt lunchtid söndagen den 5 december och åker tillbaka till Milano två dagar senare. Däremellan hoppas jag och mina tre svenska resekamrater få se en fotbollsmatch (Napoli-Palermo) samt allt det där vackra som ryms i min gamla, ytterst kaotiska hemstad.
Och vad passar bättre nu än lite nostalgi...
Och ja, för er som inte visst det så kan jag ju berätta att jag spenderade några månader i Neapel under vintern/våren/försommaren under 2008 (herregud, var det så länge sen?!). En oerhört fulsnygg stad som alltid kommer att finnas i mitt hjärta.
Och snart ska jag tillbaka. Mamma mia...
Daydreaming...
När alla mina andra Erasmus-kompisar sitter hemma och förbereder resor till Dublin, Madrid, Florens och gudvetvad så sitter jag själv och förbereder mig inför...
...söndagens bortamatch med Virtus...
I och för sig sitter jag samtidigt och planerar en resa till Neapel med min Milano-kollega Davor och några polare från Sverige, men om det är något jag ser fram emot så är det fotbollsmatcherna.
My life, my drug. Det och älsklingen, förstås...
Victory
Hela gårdagen kände jag mig halvkrasslig med en pulserande huvudvärk och en lite rosslig hals. Visste inte riktigt om jag skulle spela match med Virtus FC på kvällen, men åkte i alla fall dit för att pröva.
Och ni fattar ju hur det gick. Jag gick för fullt som vanligt och spelade 90 minuter.
Vi vann med 4-0 (en assist från mig) och jag var - både enligt mig själv och mina lagkamrater - en av de absolut bästa på planen. Var riktigt stolt över mig själv för första gången på ett par matcher. Och egentligen tänkte jag aldrig på att jag var lite krasslig när jag väl spelade.
Men idag... mamma mia, vilken huvudvärk. Välförtjänt, I guess.
A divine intervention
Var ute på ett ärende runt lunchtid (ungefär en kvarts promenad bort) och traskade sedan hemåt. Men precis utanför ytterdörren märkte jag att mina nycklar inte låg i fickan. Fara och färde. Jag fick givetvis lite smått panik och tog samma väg tillbaka igen för att se om nycklarna ramlat ut, men hittade inget.
Gjorde samma sak åt andra hållet. Utan framgång.
Timmarna gick och paniken ökade i kraft. Vad fan skulle jag göra utan nyckel? Min lägenhetskombo Stefano befinner sig i södra Italien och kommer hem imorgon kväll, vilket skulle innebära att jag måste hitta någon att sova hos alternativt ta in på hotell. Inget kändes lockande. Dessutom, utan en hittad nyckel så skulle jag tvingas bekosta nya lås...
Timmarna gick. Köpte något för att äta i hopp om att stilla hungern och oron. Ringde Stefano och sa som det var, att nycklarna var borta. Han blev inte glad, kan jag säga. Och som sagt, var skulle jag bo?
Bestämde mig i alla fall för att ta en sista vända. Traskade uppför den kilometerlånga gatan och nästan på slutet av den gick jag förbi en byggarbetsplats. Gick förbi en man och frågade - lite nedstämt - om han sett någon nyckel liggande på gatan. "Hm... jo, vi hittade faktiskt en tidigare, men är du säker på att den är din?"
Blev alldeles till mig och fick till slut träffa en vaktmästare som fått nyckeln. Och visst var den min. Lyckan visste inga gränser, och inte lättnaden heller. Visst, jag missade dagens lektion, men sånt händer ju ibland. Så himla skönt att jag hittade mitt nyckelknippe, nästan så att man börjar tro på högre makter...
Ikväll blir det Milan-Real Madrid (på teve) samt kycklinglår till middag. Adjöken.
Mercoledi
Klev upp ur sängen strax före nio efter en natt med ganska orolig sömn. Det beror väl lite på att allt är som det är just nu. Har i alla fall varit produktiv och gjort klart en powerpoint inför min filmpresentation i italienska imorgon.
Ska snart åka till universitet där det blir en heldag. Sista lektionen - White Collar Crime, en juridikkurs som tydligen ska vara en av de enklaste på LIUC - slutar klockan 19.00. Och hemresa på det. Might be late.
Hur som helst, 14 dagar kvar.
Nedräkningen har börjat...
"Livet"
Vissa saker är naturligtvis bra. Jag har fått en massa härliga kompisar här i Milano, staden är fantastisk och jag spelar i ett fotbollslag där är alla är oerhört snälla mot mig. Men ändå, det räcker inte riktigt.
Först och främst saknar jag min underbara flickvän Camilla otroligt mycket. Att ha umgåtts i fyra dagar under en period av över två månader är inte optimalt, och allt det här med långdistans känns så himla jobbigt. Känns lite som att man skjuter upp livet och bara går och väntar på att man ska få vara med den enda personen som betyder något. Den enda som man vill vara med.
Och så har jag ju haft problem med acnen, eller snarare problem med hur jag bemöter det problemet. Jag kan inte acceptera att jag inte kan kontrollera det, att jag varje morgon tvingas se saker växa där de inte ska det. Det bidrar till någon form av ångestkänsla. Och självklart blir problemen inte bättre av att man mår dåligt över dem, utan snarare sämre.
Givetvis hänger allt ihop, både med kroppen och med min situation just nu. Har inte känt mig så harmonisk under hela den här perioden som jag gjorde när Camilla var hos mig. Hon tar fram det bästa ur mig. Därför önskar jag verkligen att utbytesperioden snart ska vara över, så att allt blir "som vanligt" igen.
Hon och jag, hela tiden. Precis som det ska vara.
Och självklart arbetar jag med mina problem, så mycket jag bara kan. Men som sagt, jag hoppas att det mesta löser sig när jag får komma hem en vecka i november, och sen från och med den 23 december när tentorna är gjorda och jag får fira jul med älsklingen och min familj.
Och sen Dominikanska Republiken förstås...
Så är det. Lite svårt att erkänna att saker och ting är jobbiga, men så är det ju för alla människor åtminstone några gånger i livet. Ingen är perfekt, ingen har det perfekt. Det är väl bara att konstatera det.
Jaja, ska fortsätta längta efter min sötnos nu. Godkväll på er.
Shopping
I två dagar nu har Gud pissat på oss från ovan. Och vi snackar ingen strilande stråle här, utan det är snarare syndafloden som lagt sig över Milano. Lite trist när mamma är här för en gångs skull.
Men men, det blev en shoppingrunda istället och jag hittade äntligen den jacka som jag letat efter. Var inne på en trenchcoat ett tag, men nu blev det den här:
Och det blev en schysst, varm tröja också:
Allt inhandlades i en affär som heter Pull & Bear.
Måste (liksom Josh gjorde) tipsa alla om filmen Scott Pilgrim vs the World, den var helt fantastisk. Michael Cera alltså, han hamnar just nu som nummer två på min lista över favvopersoner (efter dig älsklingen).
Ikväll blir det film och bok. Köss!
