Då var man ensam igen.

Sånär som på för ett par kommentatorer och teveproducenter, naturligtvis. Men ändå. Har annars varit en ganska okej dag fram till nu. Sov till nio, myste en stund med kattungarna i sängen, försökte förstå mig på varför Gud velat paja min laddningssladd till datorn just nu (???!!) och drog sen till gymmet.

Och nu sitter man alltså på jobbet - med sju timmar bakom sig och fyra framför sig. Det ska nog gå att överleva, det också. 

Min Camilla spelade fotbollsmatch idag. Det får mig att bli ännu mer sugen på att ta upp fotbollskarriären på allvar. Visst, det är en sak att lira i korpen och träna med högskolan - men jag vill pröva på divisionsspel igen, allra helst för min moderklubb Arentorp. Med lite träning och en hyfsad försäsong skulle jag faktiskt tro att jag håller division 4-klass, fast det återstår ju att se.

Hur som helst, suget finns där. Känns onödigt att slarva bort mina bästa fotbollsår genom att bara plojspela. Tänkte söka upp något lag i Milano till att börja med, sedan får vi se vad som händer när jag kommer hem till Trollhättan.

Jag har de senaste åren insett att glädje är synonymt med fotboll (och några saker till, förstås).

Så enkelt är det.