Jahaja, den här dagen blev ju inte riktigt som jag tänkte mig...

Var ute på ett ärende runt lunchtid (ungefär en kvarts promenad bort) och traskade sedan hemåt. Men precis utanför ytterdörren märkte jag att mina nycklar inte låg i fickan. Fara och färde. Jag fick givetvis lite smått panik och tog samma väg tillbaka igen för att se om nycklarna ramlat ut, men hittade inget.

Gjorde samma sak åt andra hållet. Utan framgång.

Timmarna gick och paniken ökade i kraft. Vad fan skulle jag göra utan nyckel? Min lägenhetskombo Stefano befinner sig i södra Italien och kommer hem imorgon kväll, vilket skulle innebära att jag måste hitta någon att sova hos alternativt ta in på hotell. Inget kändes lockande. Dessutom, utan en hittad nyckel så skulle jag tvingas bekosta nya lås...

Timmarna gick. Köpte något för att äta i hopp om att stilla hungern och oron. Ringde Stefano och sa som det var, att nycklarna var borta. Han blev inte glad, kan jag säga. Och som sagt, var skulle jag bo?

Bestämde mig i alla fall för att ta en sista vända. Traskade uppför den kilometerlånga gatan och nästan på slutet av den gick jag förbi en byggarbetsplats. Gick förbi en man och frågade - lite nedstämt - om han sett någon nyckel liggande på gatan. "Hm... jo, vi hittade faktiskt en tidigare, men är du säker på att den är din?"

Blev alldeles till mig och fick till slut träffa en vaktmästare som fått nyckeln. Och visst var den min. Lyckan visste inga gränser, och inte lättnaden heller. Visst, jag missade dagens lektion, men sånt händer ju ibland. Så himla skönt att jag hittade mitt nyckelknippe, nästan så att man börjar tro på högre makter...

Ikväll blir det Milan-Real Madrid (på teve) samt kycklinglår till middag. Adjöken.