Livet känns inte helt enkelt just nu, det får jag väl erkänna.

Vissa saker är naturligtvis bra. Jag har fått en massa härliga kompisar här i Milano, staden är fantastisk och jag spelar i ett fotbollslag där är alla är oerhört snälla mot mig. Men ändå, det räcker inte riktigt.

Först och främst saknar jag min underbara flickvän Camilla otroligt mycket. Att ha umgåtts i fyra dagar under en period av över två månader är inte optimalt, och allt det här med långdistans känns så himla jobbigt. Känns lite som att man skjuter upp livet och bara går och väntar på att man ska få vara med den enda personen som betyder något. Den enda som man vill vara med.

Och så har jag ju haft problem med acnen, eller snarare problem med hur jag bemöter det problemet. Jag kan inte acceptera att jag inte kan kontrollera det, att jag varje morgon tvingas se saker växa där de inte ska det. Det bidrar till någon form av ångestkänsla. Och självklart blir problemen inte bättre av att man mår dåligt över dem, utan snarare sämre. 

Givetvis hänger allt ihop, både med kroppen och med min situation just nu. Har inte känt mig så harmonisk under hela den här perioden som jag gjorde när Camilla var hos mig. Hon tar fram det bästa ur mig. Därför önskar jag verkligen att utbytesperioden snart ska vara över, så att allt blir "som vanligt" igen.

Hon och jag, hela tiden. Precis som det ska vara.

Och självklart arbetar jag med mina problem, så mycket jag bara kan. Men som sagt, jag hoppas att det mesta löser sig när jag får komma hem en vecka i november, och sen från och med den 23 december när tentorna är gjorda och jag får fira jul med älsklingen och min familj.

Och sen Dominikanska Republiken förstås...



Så är det. Lite svårt att erkänna att saker och ting är jobbiga, men så är det ju för alla människor åtminstone några gånger i livet. Ingen är perfekt, ingen har det perfekt. Det är väl bara att konstatera det.

Jaja, ska fortsätta längta efter min sötnos nu. Godkväll på er.