Är glad att jag lever.

Fick skjuts hem från träningen med en lagkamrat på hans motorcykel. Jag visste att jag borde lyssnat på varningsklockorna som ringde när han sa att han var från Neapel, men givetvis var det redan för sent när jag väl insåg mitt misstag. Away we went, och fort gick det.

80 km/h. 100 km/h. 120 km/h. 140 km/h.

I ganska tät kvällstrafik i Milanos utkanter. Mamma mia!

Men som sagt, jag överlevde även denna färd. Och den längsta dagen på länge - jag lämnade huset klockan 08.15 och var inte hemma förrän 23.00. Imorgon stannar jag faktiskt hemma hela dagen, förutom min obligatoriska läkarundersökning för fotbollsklubben.

Har lektion egentligen men lärarinnans powerpoint-slides är bättre än vad hon är. Istället för att lyssna under dagens lektion så satt alla och småfnittrade medan jag räknade hur många gånger hon sa "mmm". Var uppe i 104 stycken redan efter en kvart, vilket måste vara något slags rekord. Impressive, indeed.

Läggdags nu. Saknar dig älskling, men snart bara 13 dagar kvar. Puss!