Jag hade egentligen inte tänkt skriva det här.

Men nu gör jag det. För min egen skull. Trots att jag skäms.

Tidigare idag bröt jag ihop totalt. Min acne har blivit värre och värre den senaste tiden och när jag såg mig själv i spegeln idag så blev jag så ledsen att jag började gråta. Ärligt. Jag har inte lipat sen jag var tolv år eller något, det händer helt enkelt inte. Men det blev bara för mycket.

Jag har ältat acnen rätt mycket de senaste månaderna och gett den alldeles för stora proportioner. Jag har vissa dagar undvikit att träffa kompisar och eventuella nya bekantskaper enbart för att jag skämts och mått illa. Och det är ju löjligt. Man ska ju bli omtyckt för hur man är, inte för hur man ser ut. Right?

Dessutom har jag fått antiobiotika och krämer och förhoppningsvis ska det hjälpa inom ett par, tre månader. Tills dess får folk helt enkelt stå ut med mina plitor och rodnader här och där. Jag orkar i varje fall inte bry mig längre, inte må kasst och kasta skit på mig själv. Jag ser det här som en vändpunkt - från och med nu ska jag bli starkare, friskare och till slut (hoppas jag) acnefri.

Det sista är ju heller inget jag kan råda över, det är utom min kontroll.

Men nu tänker jag i alla fall inte låta det förstöra mitt liv.



Kräftskiva med älsklingen. Hade nog inte lagt ut bilden annars, skäms lite för mina röda rodnader under munnen. Men som sagt, det tänker jag inte göra längre. Så därför bjuder jag på den här.

/Mmm...artin