Det bästa med Milano är människorna.

Det har jag tre konkreta bevis på. Till exempel igår när jag tvingades vänta på stationen i Castellanza i 30 graders hetta. Där lärde jag känna Michele, en 24-åring som pluggar på LIUC men som just flyttat från Salerno i södra Italien till Milano. Han bor bara ett par kvarter från mig.

Michele och jag fann verkligen varandra direkt. Tiden bara försvann där och då och idag hördes vi av igen på telefon. Han ska hjälpa mig att hitta en fotbollsklubb i stan och det verkar som att han har lyckats. Dessutom pratade vi om att kolla på fotboll tillsammas hos mig och Stefano senare i helgen.

Det andra beviset var en kvinna som hjälpte mig att hitta till min svenske kompis Markus lägenhet i Castellanza. Jag mindes att det låg en karateklubb (!) i närheten men vandrade till ett ålderdomshem, varifrån damen gav mig vägvisning. Men inte bara det, hon följde mig hela vägen (ungefär tio minuter) till hans dörr och pratade massor om sina barn och om livet.

Det sista - och kanske bästa - exemplet skedde för bara några timmar sedan. Jag missade skolbussen till stationen och var på väg att missa tåget till Milano. Bara tio minuter före tågets avgång frågade jag en 70-årig man (utan tänder i munnen) om han skulle åka mot stationen. "Nej", svarade han.

Men precis när han skulle åka iväg så stannade han, vevade ner rutan och sa: "Hoppa in!" Vi åkte i ilfart till stationen, pratade om ditten och datten på vägen dit och jag hann precis i tid. Annars hade jag behövt vänta en ytterligare timme i den helt otroliga värmen!

Som sagt, italienarna går att lita på i alla väder :)